Att bestämma sig för vilket berättarperspektiv man ska ha i ett manus tillhör egentligen brainstorm och utveckling av synopsis. Men jag har väntat med att prata om just berättarperspektiv till ett eget inlägg, då det är så avgörande och viktigt.

Innan jag skrev mitt första manus hade jag aldrig ens hört ordet berättarperspektiv, och då har jag ändå utbildat mig till journalist. Men då talar man inte om berättarperspektiv, istället talar man mest om tempus. Men tempus är en del av berättarperspektiv, en viktig del. Men vi tar en sak i taget.

Perspektiv

Berättarperspektiv betyder enkelt vem som berättar berättelsen man skriver. Det finns flera olika perspektiv, jag ska beskriva tre (fyra) av dem.

Första person

När man skriver i första person, skriver man i ”jag-form”. Det är bara en person som vi får vara inne i huvudet på, det är bara den personens tankar som ska spegla hela berättelsen. Det här medför att man inte kan beskriva sin berättare överhuvudtaget, allt måste komma fram genom gestaltning (vilket kanske är att föredra oavsett vilket berättarperspektiv man än använder sig av). Men det är alltså hur personen tänker, tycker och säger saker som berättar något om denne.

Om man söker på berättarperspektiv i Wikipedia ger de bara exempel på engelska böcker. Bland svenska (nutida) författare skriver Caroline Ericsson i De försvunna i första person. Det är tack vare att Ericsson skriver i första person som hon får till den psykologiska spänningen. Vi ser allt utifrån Gretas perspektiv, och frågan är om det alltid är så tillförlitligt.

Ett annat exempel på första personperspektiv, är då författaren Malin Persson Giolito i boken Störst av allt skriver om Maja. Vi förstår världen, de hemska händelserna hon varit med om och henne själv genom hennes observationer och hennes sätt att beskriva världen. Persson Giolito lyckas fantastiskt med första personperspektivet, och fick mig att skratta högt flera gånger åt sättet Maja tänkte om andra människor. Något som beskriver hur Maja är som person.

Tredje person

Tredje person betyder att man skriver i ”han-” och ”hon-form”, då karaktären som berättar benämns som han eller hon eller vid sitt namn. Man kan skriva en bok med enbart en berättare i tredje person, JK Rowlings Harry Potter-serie är skriven så (förutom några korta instick i första boken), men man kan även skriva utifrån flera olika karaktärer/perspektiv.

På Wikipedia står det att tredje personsperspektivet är det ovanligaste, vilket är aningens fel. I alla fall i Sverige. De författare som skriver i tredje person brukar ofta ha flera berättarperspektiv, alltså berättande karaktärer som alla är skrivna i tredje person. När man skriver i tredje person och hoppar mellan karaktärer, är det bra om man åtskiljer perspektiven tydligt och klart så att det inte blir rörigt för läsaren. Ett vanligt sätt är att varje karaktär får egna kapitel. När man byter berättare blir det ett nytt kapitel.

För att hitta exempel på det här berättarperspektivet är det bara att ta fram vilken svensk deckare som helst (nästan). Men för att nämna några:

  • Camilla Läckberg – vi får följa Erica, Patrik och tillfälliga huvudpersoner
  • Viveca Sten – vi får följa Nora, Thomas och tillfälliga huvudpersoner
  • Ninni Schulman – vi får följa Magdalena, Petra, Christer och tillfälliga huvudpersoner
  • Lars Kepler – Joona, Saga och tillfälliga huvudpersoner
Allvetande och begränsat allvetande

Det allvetande berättarperspektivet är kanske det ovanligaste och kräver sin författare för att det inte ska bli en enda röra. Men om man behärskar det allvetande berättarperspektivet kan det bli briljant bra. Det som skiljer det allvetande berättarperspektivet från ovanstående perspektiv är att den allvetande vet vad alla tänker, alla gör samt kan även beskriva flashbacks och flashforwards. Det begränsande allvetande perspektivet är detsamma, men kan till exempel hålla på ett perspektiv fram till klimax för att skapa spänning.

Om man läser på på Wikipedia om det här perspektivet ges några exempel på böcker från 1700- och 1800-talet. Hur ofta läser man dem? Jag tänker istället ge exempel på en svensk författare från 1900-talet som är mycket läsvärd, han är rent av min favoritförfattare. Per-Anders Fogelströms båda Stockholmsserier, Barn-serien och Stad-serien, är skrivna med allvetande berättarperspektiv. Vi får följa alla personer som har en mer betydande roll än som ”statist”, vi får även följa Sveriges historia genom instick som Fogelström vackert väver in i handlingen.

Det som Fogelström gör så skickligt, är att han i samma stycke kan vara inne i flera olika personers huvuden. Han hoppar mellan perspektiven, något som jag ovan avrådde ifrån när det gällde tredje person. Men Fogelström gör det så snyggt att det aldrig blir konstigt eller förvirrande, något som är overkligt skickligt. Så den som vill skriva i det allvetande berättarperspektivet, råder jag att läsa sig genom Fogelströms två bokserier (se lästips längre ner i inlägget). Där kan du studera hur han gör och kanske blir du nästa Fogelström.

Tempus

Men vad var det jag sa om tempus i början av inlägget? Jo, tempus betyder att man måste bestämma sig om man skriver i nutid eller dåtid. När man bestämt sig för ett tempus, håll dig till det! Annars blir det bara rörigt.

”Titta där”, sa Pelle. (dåtid)
”Titta där”, säger Pelle. (nutid)

Ofta brukar första person skrivas i nutid och tredje person i dåtid. Men ingen regel utan undantag.

Lästips!

Per-Anders Fogelström Barn- och Stad-serie är böcker jag lyssnar mig igenom en gång per år. Helge Skoog läser dem, och han gör det med bravur. De åtta böckerna sträcker sig från år 1749 fram till 1968, och vi får i huvudsak följa en familj genom tiderna.

Barn-serien
Stad-serien

Ett annat lästips jag vill ge, är Sören Bondessons bok Konsten att döda. Jag har tipsat om den här boken tidigare när det handlar om skrivteknik, men jag vill göra det igen. I boken har han ett långt kapitel som heter Sökandet efter det rätta berättarperspektivet (s.57-89) där han går igenom olika perspektiv och även har exempeltexter på dem.

Fotografiet högst upp i inlägget

Porträtt av Alma Söderhjelm, författare och historiker. 1925-1941
FOTOGRAF: Meyere de, Jan.
BILDNUMMER: JdM 2433 – Stadsmuseet i Stockholm