Genom hela mitt liv har en eld sprakat och glött inom mig. Elden är ilskan över ojämlikheten mellan könen. Elden fick mig under yngre år att bli arg i diskussioner där jag hörde urbota dumma kommentarer om kvinnor och våra ”sämre egenskaper”, när jag av män blev avbruten mitt i meningar bara för att jag var kvinna och när jag år 2001 fick flera tusen kronor lägre lön än en jämnårig man som gått i min parallellklass och som hade flera års kortare arbetslivserfarenhet än jag.

När jag läste till att bli historiker, valde jag gång på gång fördjupningskurser med genusinriktning. Var det inte om sköldmör, var det om jakten på häxor eller om hur kvinnor ”låstes in” i hemmet under 1800-talets borgerlighet. Jag behövde en ventil för ilskan, och den kom genom mer kunskap.

Feminism

Jag kategoriserar mig själv som feminist – såklart! Det är en självklarhet. De kvinnor och män som säger att de inte är feminister, har helt och hållet missförstått begreppet.

Enligt mig har ordet feminism ockuperats av vissa politiska grupper, vilket är synd. I och med att feminismen i stor grad kopplas till vänsterkanten, skrämmer begreppet bort människor som egentligen är feminister i sin livsåskådning. Min man har svårt att säga att han är feminist, han tänker bara på extrema rödstrumpor på vänsterkanten. Men feminism är en liberal tanke, en tanke att vi alla är lika värda oavsett kön och att vi därför ska ha samma rättigheter. Idén hör därför hemma i ett fritt demokratiskt samhälle, oavsett val av politiskt parti.

Den liberala tanken om feminism har rötter långt bak i tiden, men blev alltmer tydlig under 1700-talets upplysningstid. Under franska revolutionen när ”Frihet, jämlikhet och broderskap” utropades på pamfletter, möten, gator och torg, framförde Olyme de Gouges åsikten att kvinnor också skulle få samma rättigheter som männen. Hon uttalade de berömda orden:

”En kvinna har rätt att bestiga schavotten. Hon måste få samma rätt att bestiga talarstolen.”

Det blev inte riktigt så just då, istället avrättades hon för att hon kritiserade den urartade revolutionens skräckvälde.

LKPR och Svenska Hem

Det som intresserat mig de senaste elva åren är LKPR – Landsföreningen för Kvinnlig Politisk Rösträtt och Kvinnornas Andelsförening – Svenska Hem.

När jag för ett par veckor sedan möblerade om bland böckerna i bokhyllorna här hemma, hittade jag en gammal skrivbok. I den hittade jag anteckningar från när jag den 18 juni 2006 satt på Stockholms Stadsmuseums faktarum för att göra min första research till en framtida bok.

Snapseed

I den har jag antecknat saker om LKPR-kvinnan Anna Wittlock, om kvinnoyrken, kvinnors lön, när vi blev myndiga och vad för slags platsannonser som fanns i tidningen Idun. Men också om Kvinnornas Andelsförening – Svenska Hem. I anteckningarna har jag skrivit :

”Kvinnornas Andelsförening
Svenska Hem
Medlemmar får handla. Alla medvetna kvinnor. Som Ellen Key, Elin Wägner, Harriet Bosse, Selma Lagarlöf.
En andel 20 kr (får betalas 2 kr/mån)
1 kr i inskrivningsavgift
Stocholm sept. 1906

Maten svindyr och usel. Män som är handlare. Därför startades Svenska Hem.
8 november 1905 öppnades matbutiken vid Stureplan.
Bara kvinnor (medlemmar) fick handla.
Svenska Hems specialitet, nötter och torkad frukt i lösvikt.”

I ett tidigare inlägg har jag skrivit om att tv-serien Fröken Frimans krig mer än en gång gjort mig uppgiven. Har jag förlorat min chans?Är idén förbrukad? Men tanken som ständigt återkommer i mig är – kan vi någon gång sluta prata om feminismen och den kvinnliga emancipationen? Någon gång kanske, men inte än …

Jag låter politiker och samhällsdebattörer tala om dagens feminism, jag som historiker vill belysa hur det var i ett historiskt perspektiv. Vi måste alla dra vårt strå till stacken, att skriva mina historiska manus med tydliga feministiska drag, är mitt strå.

Vilket är ditt?

Bilden högst upp:

Författaren, publicisten och feministen Elin Wägner bredvid en trave pärmarna med insamlade namnlistor för kvinnlig rösträtt.

Annonser